Lämna honom ifred!
STOCKHOLM, 2015
Två gånger har jag blivit kallad för terrorist på grund av mitt utseende och min hudfärg. Den andra så sent som igår, 19 november 2016. Då slutade det på ett bra sätt. Det gjorde visserligen första gången också, men då tog jag det inte lika bra. Och då fanns det en medmänniska i min närhet som stod upp för mig.
Det händer att jag stannar till vid puben på Östra station på hemvägen från jobbet. Där kan det bli en öl eller en kopp kaffe och läsa Metro som jag nästan aldrig orkar läsa på morgonen. Den här tidiga kvällen sitter jag i baren och språkar med personalen, som nu mera känner igen mig.
En mycket berusad man kommer och ställer sig bredvid mig och startar ett slags förhör om vem jag är, vad jag gör här och varför jag är här. Det spelar ingen roll vad jag svarar och trots att jag säger att jag är i stort sett född i Sverige, så säger han det:
- Du är en terrorist!
Det som händer sedan är smått fantastiskt.
Jag har under samtalets gång märkt att en man på andra sidan om mig, bläddrar i tidningen men också reagerar och lyssnar på vårt samtal. Även personalen lyssnar in och ber vid upprepade gånger mannen att vara tyst och gå. Mannen på andra sidan om mig ställer sig upp och stirrar den den berusade herren i ögonen och säger:
- Nu går du härifrån och jag säger det bara en gång. Lämna honom ifred!
Den berusade mannen mumlar en harrang av ord där allt från svartskalle, terrorist och utlänning finns med och slirar ut genom dörren.
Då börjar jag gråta.
Det finns kanske en första gång för allt, men att bli kallad för terrorist, det kändes. Och det gjorde fruktansvärt ont. Mannen som kom till min undsättning, lade en hand på min axel och pratade lugnt med mig.
Det är ofta så de börjar, de där mötena med människor som man aldrig träffat förut men vars vägar möts, kanske av en ren slump. Jag vill gärna tro att det finns en koppling som har med individer att göra. Individer som reagerar och agerar när någonting är fel och då uppstår de mest magiska mötena man kan tänka sig.
Vi satt i ett par timmar och pratade efter incidenten och när det var dags att gå till tåget, kramades vi.
- Tack för att du stod upp för mig, säger jag rörd.
Och så skiljs vi åt och jag har inte sett honom sedan dess. På vägen hem skrev jag en efterlysning på Facebook som inte gav resultat. Jag tänker fortfarande på honom och vad han gjorde för mig. Och jag önskar så innerligt att det finns fler som honom.
Två gånger har jag blivit kallad för terrorist på grund av mitt utseende och min hudfärg. Den andra så sent som igår, 19 november 2016. Då slutade det på ett bra sätt. Det gjorde visserligen första gången också, men då tog jag det inte lika bra. Och då fanns det en medmänniska i min närhet som stod upp för mig.
Det händer att jag stannar till vid puben på Östra station på hemvägen från jobbet. Där kan det bli en öl eller en kopp kaffe och läsa Metro som jag nästan aldrig orkar läsa på morgonen. Den här tidiga kvällen sitter jag i baren och språkar med personalen, som nu mera känner igen mig.
En mycket berusad man kommer och ställer sig bredvid mig och startar ett slags förhör om vem jag är, vad jag gör här och varför jag är här. Det spelar ingen roll vad jag svarar och trots att jag säger att jag är i stort sett född i Sverige, så säger han det:
- Du är en terrorist!
Det som händer sedan är smått fantastiskt.
Jag har under samtalets gång märkt att en man på andra sidan om mig, bläddrar i tidningen men också reagerar och lyssnar på vårt samtal. Även personalen lyssnar in och ber vid upprepade gånger mannen att vara tyst och gå. Mannen på andra sidan om mig ställer sig upp och stirrar den den berusade herren i ögonen och säger:
- Nu går du härifrån och jag säger det bara en gång. Lämna honom ifred!
Den berusade mannen mumlar en harrang av ord där allt från svartskalle, terrorist och utlänning finns med och slirar ut genom dörren.
Då börjar jag gråta.
Det finns kanske en första gång för allt, men att bli kallad för terrorist, det kändes. Och det gjorde fruktansvärt ont. Mannen som kom till min undsättning, lade en hand på min axel och pratade lugnt med mig.
Det är ofta så de börjar, de där mötena med människor som man aldrig träffat förut men vars vägar möts, kanske av en ren slump. Jag vill gärna tro att det finns en koppling som har med individer att göra. Individer som reagerar och agerar när någonting är fel och då uppstår de mest magiska mötena man kan tänka sig.
Vi satt i ett par timmar och pratade efter incidenten och när det var dags att gå till tåget, kramades vi.
- Tack för att du stod upp för mig, säger jag rörd.
Och så skiljs vi åt och jag har inte sett honom sedan dess. På vägen hem skrev jag en efterlysning på Facebook som inte gav resultat. Jag tänker fortfarande på honom och vad han gjorde för mig. Och jag önskar så innerligt att det finns fler som honom.
Comments
Post a Comment