Hundratals människor såg, du var den enda som kom till min hjälp
STOCKHOLM, 201*
Det händer att jag söker mig till platser där det finns mycket folk. Mycket folk betyder att det kommer alltid finnas någon som behöver en extra hand eller hjälp på något sätt. Som den äldre kvinna som handlöst föll nedför rulltrapan på Centralstationen.
Det är ett tag sedan nu, men jag minns det ändå som det var igår. Människomöten är just sådana att man aldrig glömmer dem. Jag är på Centralstationen och tittar på människor, hjälper turister som står med kartan i handen att hitta rätt, hjälper någon genom att hålla upp dörren och någon behöver hjälp med en väska upp för trappan.
Det är fullt med människor som stressar hit och dit, människor som tittar ner i marken eller som tittar framåt med en blick som är tydligt att de egentligen inte är där, de är omdevetna och tomma. Av någon anledning ser jag en äldre dam ställa sig till rätta högst upp vid rulltrappan upp mot Klarabergsviadukten. Hon har en stor väska med sig och har lite problem att få den att stå ordentligt i rulltrappan. Och så faller hon handlöst framåt och blir liggandes i trappan.
Jag tittar runt omkring mig för att se hur många som faktiskt ser vad som händer och som är påväg fram för att hjälpa. Inte en enda person verkar reagera. När damen kommer ner rusar jag framåt, hjälper henne upp, ser till att hon kommer bort från den rullande trappan så fort som möjligt och frågar hur hon mår. Hon blöder från armen och har ont. Jag springer till Burger King, plockar några servetter och springer tillbaka och hjälper henne att få bort blod och smuts.
- Har du brutit någonting, tror du? Ska jag tillkalla ambulans?
Damen skakar på huvudet och axlarna.
- Nej, då det går bra. Det är bara ytliga sår.
- Säkert? Jag går gärna och letar efter en sjukvårdare, det borde finnas någon på en stor station som den här.
Och så tittar hon mig i ögonen och böjer sig fram mot mig och säger tyst:
- Vet du...Ser du alla de här människorna? Många såg när jag föll men ingen reagerade. Bara du...
Hon ger mig en kram och en blick som säger allt och haltar mot sitt tåg.
Jag har för mig att hon skulle till Karlstad.
Det händer att jag söker mig till platser där det finns mycket folk. Mycket folk betyder att det kommer alltid finnas någon som behöver en extra hand eller hjälp på något sätt. Som den äldre kvinna som handlöst föll nedför rulltrapan på Centralstationen.
Det är fullt med människor som stressar hit och dit, människor som tittar ner i marken eller som tittar framåt med en blick som är tydligt att de egentligen inte är där, de är omdevetna och tomma. Av någon anledning ser jag en äldre dam ställa sig till rätta högst upp vid rulltrappan upp mot Klarabergsviadukten. Hon har en stor väska med sig och har lite problem att få den att stå ordentligt i rulltrappan. Och så faller hon handlöst framåt och blir liggandes i trappan.
Jag tittar runt omkring mig för att se hur många som faktiskt ser vad som händer och som är påväg fram för att hjälpa. Inte en enda person verkar reagera. När damen kommer ner rusar jag framåt, hjälper henne upp, ser till att hon kommer bort från den rullande trappan så fort som möjligt och frågar hur hon mår. Hon blöder från armen och har ont. Jag springer till Burger King, plockar några servetter och springer tillbaka och hjälper henne att få bort blod och smuts.
- Har du brutit någonting, tror du? Ska jag tillkalla ambulans?
Damen skakar på huvudet och axlarna.
- Nej, då det går bra. Det är bara ytliga sår.
- Säkert? Jag går gärna och letar efter en sjukvårdare, det borde finnas någon på en stor station som den här.
Och så tittar hon mig i ögonen och böjer sig fram mot mig och säger tyst:
- Vet du...Ser du alla de här människorna? Många såg när jag föll men ingen reagerade. Bara du...
Hon ger mig en kram och en blick som säger allt och haltar mot sitt tåg.
Jag har för mig att hon skulle till Karlstad.
Comments
Post a Comment