Barnen i flytinglägret i Pireaus, Grekland

PIRAEUS, ATEN, GREKLAND, MARS/APRIL 2016

Efter två resor till flyktinglägren i Aten, måste jag nog skriva någonting om åtminstone två människomöten. Två människor som förmodligen lärt mig mer om livet, människan och världen än någon annan. Även om alla människomöten är betydelsefulla för mig och mitt liv, så finns det två (egentligen tusentals fler) människomöten som radikalt förändrade hela mitt liv. De ställde det upp och ned, helt enkelt. Efter att ha mött dem så tog mitt liv en helt annan riktning. 

Efter att ha tillbringat vintern, julafton och nyårsafton dessutom, på ett flyktingboende nära där jag bor reste jag ner till Grekland under påsklovet 2016 för att volontärarbeta i flyktinglägren där. För att se flyktingkrisen med egna ögon och för att förstå hur allvarlig situationen verkligen är och för att vara en motpol mot den okunskap och det hat som sprids runt människor som fly från död och terror. Jag reste en andra gång i augusti 2016. Men det är två människomöten som står ut, från alla tusentals människor jag såg och träffade.

Jag vet inte vad hon heter, men jag kallar henne för "Solkrämsflickan" (den lilla varelsen till höger i bilden). Jag vet inte heller hur gammal hon är eller var hon kommer ifrån, men jag gissar att hon kommer från Syrien.

Jag mötte henne första dagen i ett av de fyra lägren i hamnen i Aten, Piraeus och det var någonting speciellt med henne. Hon var rädd för mig till en början, men under dagen började hon närma sig mer allt mer. Vid ett tillfälle är hon så nära att jag kan röra vid henne och märker då att hennes kinder och ansikte är sönderbrända av solen. Hennes hud är sårig, varig och det finns öppna sår lite här och var.

När jag under tidig eftermiddag lämnar lägret för att hitta någonting att äta, är mitt första mål ett apotek. Där köper jag en sprayflaska med solskydd och efter en smörgås på ett fik, tar jag hamnbussen tillbaka till lägret i E1 (hamnområde i Piraeus). Hon är där utanför terminalbyggnaden där andra volontärer har aktiviteter för barn. Det målas, det skrattas och det ritas. När hon ser mig kommer hon fram till mig och skrattar.

Jag går ner på knäna, tar fram min sprayflaska med solskydd och på engelska (jag vet, det är knäppt) förklarar att jag vill smörja in hennes ansikte. Jag pekar mot solen, jag pekar mot hennes kinder och gestikulerar så gott jag kan så att hon ska förstå om än lite. Hon låter mig göra det och därmed förändrade mitt liv.

Jag sprayade lite solskydd i handen och medan jag tittade henne i ögonen och pratade med henne (igen på engelska) med lugnande ord som hon inte förstod, så smörjde jag in hennes ansikte med solkräm. Hon släppte aldrig mina ögon med blicken och jag släppte aldrig hennes. Jag kunde känna hur hon slappnade av när jag rörde vid henne.

Det tog någon minut.

Hon sprang iväg för att leka och jag gick åt sidan, hittade en plats där ingen kunde se mig och grät okontrollerat i fem minuter.

Att resa som volontär ensam och utan någon agenda eller någon organisation (frilans), löste sig. Efter det blev en av mina uppgifter på plats i Piraeus, att smörja in barn med solskydd. Eller "to sunscreen children", som jag beskrev det när andra volontärer undrade. Jag köpte mycket solkräm under den veckan, dels för att min tog slut och dels för att jag gav bort mycket till andra volontärer på plats.

Att smörja in ett barn med solskydd i ett flyktingläger i Grekland handlade om så mycket mer än att skydda barnet från solen - det handlar om en mänsklig beröring, en omtänksamhet från en människa till en annan och en minuts medmänsklighet. Och det lever jag på än idag.

Det här är Jawed. Jag vet inte hur gammal han är, runt 12 skulle jag gissa, men han kommer från Afghanistan. Jag träffade honom andra dagen i Piraeus under té-serveringen som organisationen "Drop in the ocean", stod för. Han satt ensam på en sten och tittade ner i marken. Jag satte mig bredvid honom och försökte få kontakt.

Vi kunde kommunicera lite. Jag pekade på mig och sa:
- I am Jesper. Who are you, säger jag och pekar på honom.
- Jawed, svarar han.

Det blev inte så mycket mer prat. I stället tar han min hand och vi tar en promenad genom lägret. Jag får träffa hans föräldrar och hälsar glatt. Vi höll varandra i handen resten av dagen.

Det första som slog mig när jag satte min fot i flyktinglägret, var alla barn. Många glada, lekande och skrattande barn. Jag fick snart veta att antalet barn i lägret är så många fler än de jag såg. Antalet barn som aldrig leker, skrattar eller syns ute är många. Och Jawed försvann.

Jag letade efter honom i flera dagar, men kunde inte hitta honom igen. När jag dagen innan jag skulle resa hem träffade hans föräldrar, så berättar de att Jawed har slutat prata, att han ligger i tältet och de kan inte få honom att lämna det eller ens äta. Jag tittar in i tältet och ser en liten pojke ligga där och när jag kallar på honom, röra han sig inte. Han hör mig inte. Jag tror inte ens att han vet att jag är där.

Det går inte en dag utan att jag inte tänker på Solkrämsflickan och Jawed. Som så många andra människor jag mött så har de en speciell plats i mitt hjärta. Jag är glad över att ha träffat dem och jag står i skuld till dem. Jag vill gärna tro att de förändrade mitt liv till det bättre och att jag idag fortsätter att göra vad jag kan för människor som behöver hjälp.

Jag skulle göra allt för att få veta var de är, hur de har det och om de mår bra.