Du ser ut som en jävla terrorist

VALLENTUNA, 19/11, 2016

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen. Jag sätter mig på en restaurang och tar en kaffe, lockad av ett klistermärke på dörren som säger att här kan man köpa en kaffe till någon annan som kanske inte har råd eller möjlighet att få en kopp. Jag köper två koppar, en till mig själv och en till någon annan som jag inte känner, för mina sista slantar.

- Vafan, vad har du på dig? En jävla kjol? 
En sliten man vid kassan stirrar på mig i min kilt.
- Det är en kilt, påpekar jag och går och sätter mig vid ett bord.
Snart kommer han, vindlandes, fram till mitt bord och vill tydligen prata mer.
- Va är det som händer? Varför ser du ut så där? Och varför har du ett Peugeot-märke där?
Förstår ingenting, men blir full i skratt när jag förstår vad han pratar om (se bilden).
- Det är "det skotska lejonet", svarar jag.
- Jag blev bara så jävla chockad...att se dig och en man i kjol...
-Jag förstår det, en vanlig reaktion, svarar jag och ler. Jag ser inte speciellt skotsk ut, eller hur? Vad tycker du jag ser ut som?
Han vinglar lite, tittar på mig och säger:
- Du ser ut som en sådan där jävla terrorist...

Det är andra gången någon säger det till mig på grund av mitt utseende och färgen på min hud. Första gången blev jag helt förstörd och otroligt sårad. Man lär sig, helt enkelt. Vardagsrasism finns och även jag utsätts för den förmodligen mer ofta än jag är medveten om. Det blir kanske så när man är uppvuxen med utländskt utseende, att man blir härdad till slut.

- Slå dig ner, säger jag och sträcker fram min hand. Jesper heter jag, vad heter du?

Vi sitter i en halvtimme och pratar. R undrar över kilten och jag berättar. Lyckas nästan övertala honom att skaffa en själv. R berättar om sitt liv, det lilla helvete han lever i efter skilsmässa, arbetsskador och andra svårigheter.

När jag säger att jag måste gå till tåget, tar han tag i min hand.
- Du ser inte alls ut som en terrorist, förlåt. Det var roligt att träffa en man i kjol. Tack.

Sitter på tåget hem från Vallentuna nu. Ett tågbyte innan jag är hemma. Känner mig upplyft, motiverad och inspirerad efter dagen på Vallentuna teater där jag varit på inspirationsdag för integration av nyanlända i samhället. Känner mig ungefär det samma efter eftermiddagen och mötet med R. Men också ledsen och sorgsen. Inte för mig utan för R, som av någon anledning behövde säga till mig att jag ser ut som en jävla terrorist. Men jag förstår honom. Allt för väl.

Jag har lärt mig mycket idag.

Den viktigaste lärdomen är nog den att när man möter hat och illvilja, kan man förändra människor och saker och ting genom att säga:

- Slå dig ner! Jesper heter jag, vad heter du?