Jag har precis begravt min mamma
STOCKHOLM, oktober, 2016
Det är söndag och jag promenerar som jag ofta gör, i stan. Det börjar skymma och det är lite småkyligt ute. På Östermalm sitter en medelålders man på en parkbänk med ansiktet begravet i sina händer. Han gråter.
När man hör någon gråta, så torde det vara omöjligt att inte känna någonting. Jag fungerar i alla fall så. Jag slår mig ner på parkbänken och frågar hur det är och om jag kan hjälpa på något sätt. Mannen tittar upp på mig och torkar sina kinder.
- Jag vet inte... Jag har just begravt min mamma och är bara förtvivlad...
Han begraver sitt ansikte i händerna igen.
Vi sitter tysta ett tag. Han börar andas normalt igen och sträcker på sig.
- Berätta, ber jag honom. Berätta om din mamma.
Och så berättar han. Och jag lyssnar. Vi sitter där och pratar om hans uppväxt, hans familj och föräldrar, hans motgångar och glädjestunder.
- Förlåt, jag bara sitter här och babblar... Jag vet inte ens vad du heter, skrattar han och jag hakar på.
- Jesper, heter jag. Slänger fram min hand och han tar den varmt.
- A, heter jag. Jesper, vem är du? Varför sitter du här med mig?
Eftersom det är kyligt och mörkt så föreslår jag att vi går någonstans och det blir puben The Londoner som ligger ett stenkast från där vi sitter. Vi hittar ett bord och A insisterar på att bjuda på en öl. Vi sitter där i nästan två timmar. Jag berättar om mitt jobb som lärare, mina resor till flyktinglägren i Grekland och mitt engagemang för människor.
Samtalet pendlar mellan skratt och allvar på ett sätt som det kanske bara kan göra när två människor som aldrig träffats tidigare, finner varandra och öppnar sig för varandra.
Det börjar bli sen och jag behöver ta mig hemåt. Vi byter telefonnummer med varandra.
- Tack, Jesper! Du är en fantastisk människa på alla sätt och vis och jag är glad över att våra vägar korsades. Tack!
Vi kramas, en lång innerlig kram.
Dagen efter får jag ett sms från A.
Det är söndag och jag promenerar som jag ofta gör, i stan. Det börjar skymma och det är lite småkyligt ute. På Östermalm sitter en medelålders man på en parkbänk med ansiktet begravet i sina händer. Han gråter.
När man hör någon gråta, så torde det vara omöjligt att inte känna någonting. Jag fungerar i alla fall så. Jag slår mig ner på parkbänken och frågar hur det är och om jag kan hjälpa på något sätt. Mannen tittar upp på mig och torkar sina kinder.
- Jag vet inte... Jag har just begravt min mamma och är bara förtvivlad...
Han begraver sitt ansikte i händerna igen.
Vi sitter tysta ett tag. Han börar andas normalt igen och sträcker på sig.
- Berätta, ber jag honom. Berätta om din mamma.
Och så berättar han. Och jag lyssnar. Vi sitter där och pratar om hans uppväxt, hans familj och föräldrar, hans motgångar och glädjestunder.
- Förlåt, jag bara sitter här och babblar... Jag vet inte ens vad du heter, skrattar han och jag hakar på.
- Jesper, heter jag. Slänger fram min hand och han tar den varmt.
- A, heter jag. Jesper, vem är du? Varför sitter du här med mig?
Eftersom det är kyligt och mörkt så föreslår jag att vi går någonstans och det blir puben The Londoner som ligger ett stenkast från där vi sitter. Vi hittar ett bord och A insisterar på att bjuda på en öl. Vi sitter där i nästan två timmar. Jag berättar om mitt jobb som lärare, mina resor till flyktinglägren i Grekland och mitt engagemang för människor.
Samtalet pendlar mellan skratt och allvar på ett sätt som det kanske bara kan göra när två människor som aldrig träffats tidigare, finner varandra och öppnar sig för varandra.
Det börjar bli sen och jag behöver ta mig hemåt. Vi byter telefonnummer med varandra.
- Tack, Jesper! Du är en fantastisk människa på alla sätt och vis och jag är glad över att våra vägar korsades. Tack!
Vi kramas, en lång innerlig kram.
Dagen efter får jag ett sms från A.
Comments
Post a Comment