Bland folk

PIRAEUS, ATEN, GREKLAND, MARS/APRIL 2016 Efter två resor till flyktinglägren i Aten, måste jag nog skriva någonting om åtminstone två människomöten. Två människor som förmodligen lärt mig mer om livet, människan och världen än någon annan. Även om alla människomöten är betydelsefulla för mig och mitt liv, så finns det två (egentligen tusentals fler) människomöten som radikalt förändrade hela mitt liv. De ställde det upp och ned, helt enkelt. Efter att ha mött dem så tog mitt liv en helt annan riktning.  Efter att ha tillbringat vintern, julafton och nyårsafton dessutom, på ett flyktingboende nära där jag bor reste jag ner till Grekland under påsklovet 2016 för att volontärarbeta i flyktinglägren där. För att se flyktingkrisen med egna ögon och för att förstå hur allvarlig situationen verkligen är och för att vara en motpol mot den okunskap och det hat som sprids runt människor som fly från död och terror. Jag reste en andra gång i augusti 2016. Men det är två människomöten som ...

STOCKHOLM, 201* Det händer att jag söker mig till platser där det finns mycket folk. Mycket folk betyder att det kommer alltid finnas någon som behöver en extra hand eller hjälp på något sätt. Som den äldre kvinna som handlöst föll nedför rulltrapan på Centralstationen. Det är ett tag sedan nu, men jag minns det ändå som det var igår. Människomöten är just sådana att man aldrig glömmer dem. Jag är på Centralstationen och tittar på människor, hjälper turister som står med kartan i handen att hitta rätt, hjälper någon genom att hålla upp dörren och någon behöver hjälp med en väska upp för trappan. Det är fullt med människor som stressar hit och dit, människor som tittar ner i marken eller som tittar framåt med en blick som är tydligt att de egentligen inte är där, de är omdevetna och tomma. Av någon anledning ser jag en äldre dam ställa sig till rätta högst upp vid rulltrappan upp mot Klarabergsviadukten. Hon har en stor väska med sig och har lite problem att få den att stå orde...

ÅKERSBERGA, 2013 Det är julafton 2013. Jag sätter mig på Roslagsbanan tidigt på julaftons morgon. Klockan är 06.30. En man sätter sig framför mig och vi nickar mot varandra. När konduktören kommer och det visar sig att han glömt sin biljett hemma, finns det bara en sak att göra. - Har du ingen biljett, så får du gå av vid nästa hållplats, säger konduktören ilsket och bestämt. - Jag måste till jobbet, säger mannen (som är av utländsk härkomst vilket kan spela en roll) med panik i ögonen. - Det spelar ingen roll, du måste gå av då du inte har giltigt färdbevis. Jag ger mig in i diskussionen. - Du, det är julafton, kan du inte vara lite snäll? - Det spelar ingen roll vad det är för dag, det här är vad som gäller. Jag tar upp min plånbok, plockar fram 60 kronor och ger till konduktören. - Nu ska vi inte uppta din tid längre, min vän ska till jobbet och jag förstår att du gör ditt jobb. En enkelbiljett tack. Mannen framför mig blir rörd i hela ansiktet och tackar om och om ige...

STOCKHOLM, 2015 Två gånger har jag blivit kallad för terrorist på grund av mitt utseende och min hudfärg. Den andra så sent som igår, 19 november 2016.  Då slutade det på ett bra sätt. Det gjorde visserligen första gången också, men då tog jag det inte lika bra. Och då fanns det en medmänniska i min närhet som stod upp för mig. Det händer att jag stannar till vid puben på Östra station på hemvägen från jobbet. Där kan det bli en öl eller en kopp kaffe och läsa Metro som jag nästan aldrig orkar läsa på morgonen. Den här tidiga kvällen sitter jag i baren och språkar med personalen, som nu mera känner igen mig. En mycket berusad man kommer och ställer sig bredvid mig och startar ett slags förhör om vem jag är, vad jag gör här och varför jag är här. Det spelar ingen roll vad jag svarar och trots att jag säger att jag är i stort sett född i Sverige, så säger han det: - Du är en terrorist! Det som händer sedan är smått fantastiskt. Jag har under samtalets gång märkt att en man...

VÄRMDÖ, 2012 Jag har varit med om en hel del saker under mina 12 år som lärare och fortsätter jag lika länge till kommer jag med all säkerhet få vara med om ännu fler. Det rör sig om saker som jag stått maktlös inför, saker som påverkat mig eller saker som jag bestämt att jag ska utnyttja för att påverka andra. En av de mest minnesvärda händelserna har satt sina spår i mig som lärare på många sätt, men så här flera år efteråt är jag ändå bara stolt över vad jag gjorde den där dagen. Men det var inte utan konsekvenser. Vissa människomöten är allt bra märkliga. Tillsammans med 100-talet nior satt jag i en biosalong för att se en svensk film som heter "Prinsessa". En film som berör många viktiga saker runt kroppsideal, fördomar, förakt och självförtroende. Dessvärre visade det sig snabbt att den en och en halv timme långa bioföreställningen skulle förvandlas till en plågsam upplevelse för mig och många andra som någon gång i livet blivit utsatta på grund av hur man ...

ÅKERSBERGA, 2013 Jag värdesätter möten med människor. De får mig att växa. Här är ett, ett möte som uppstod av en slump men som allt mer går mot en vänskap. Första delen är från 11 maj och den andra delen från vårt andra möte den 18 maj. Allt är skrivet på min mobil direkt efter våra möten och det kan därför innehålla lite stavfel och annat språkligt knas. LÖRDAG, 11 maj 2013 Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket. "Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk. "Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport?” "Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med...

SALISBURY, ENGLAND, 1998 80-åriga Malcolm från USA. En kort, tunn man som sedan 50-talet rest runt i Europa på den amerikanska militärens bekostnad. Som veteran kunde han resa gratis med militärflyg. Jag träffar Malcolm på ett vandrarhem i södra England där jag jobbade. Han kom in i receptionen iklädd en vit och blå-randig tröja, jeans och en jeansjacka. I handen höll han en brun sliten liten skinnväska. Det var allt, det var hela hans packning. Mer behövdes inte, förklarade han senare, han var ju inte ute efter att flirta med kvinnor ändå så då spelade det ingen roll hur han klädde sig eller hur ofta han bytte kallingar. Malcolm och jag satt en kväll i vandrarhemmets matsal och pratade. Han pratade och jag lyssnade. Den 6 juni 1944 hade han lämnat Portsmouth tillsammans med tusentals andra. Senare på morgonen hade han sprungit för sitt liv från vattenbrynet på Omaha Beach, klivit över döda kamrater, krypt genom taggtråd och bråte och tillslut kommit i skydd för tyskarnas eld. När Mal...

STOCKHOLM, oktober, 2016 Det är söndag och jag promenerar som jag ofta gör, i stan. Det börjar skymma och det är lite småkyligt ute. På Östermalm sitter en medelålders man på en parkbänk med ansiktet begravet i sina händer. Han gråter. När man hör någon gråta, så torde det vara omöjligt att inte känna någonting. Jag fungerar i alla fall så. Jag slår mig ner på parkbänken och frågar hur det är och om jag kan hjälpa på något sätt. Mannen tittar upp på mig och torkar sina kinder. - Jag vet inte... Jag har just begravt min mamma och är bara förtvivlad... Han begraver sitt ansikte i händerna igen. Vi sitter tysta ett tag. Han börar andas normalt igen och sträcker på sig. - Berätta, ber jag honom. Berätta om din mamma. Och så berättar han. Och jag lyssnar. Vi sitter där och pratar om hans uppväxt, hans familj och föräldrar, hans motgångar och glädjestunder. - Förlåt, jag bara sitter här och babblar... Jag vet inte ens vad du heter, skrattar han och jag hakar på. - Jesper, heter j...

VALLENTUNA, 19/11, 2016 Klockan är strax efter tre på eftermiddagen. Jag sätter mig på en restaurang och tar en kaffe, lockad av ett klistermärke på dörren som säger att här kan man köpa en kaffe till någon annan som kanske inte har råd eller möjlighet att få en kopp. Jag köper två koppar, en till mig själv och en till någon annan som jag inte känner, för mina sista slantar. - Vafan, vad har du på dig? En jävla kjol?  En sliten man vid kassan stirrar på mig i min kilt. - Det är en kilt, påpekar ja g och går och sätter mig vid ett bord. Snart kommer han, vindlandes, fram till mitt bord och vill tydligen prata mer. - Va är det som händer? Varför ser du ut så där? Och varför har du ett Peugeot-märke där? Förstår ingenting, men blir full i skratt när jag förstår vad han pratar om (se bilden). - Det är "det skotska lejonet", svarar jag. - Jag blev bara så jävla chockad...att se dig och en man i kjol... -Jag förstår det, en vanlig reaktion, svarar jag och ler...